Imorse fick jag uppleva den första lilla gnuttan av alla hjärtans dag-hypen i form av en liten giveaway-påse från Lidingö Tidning. En peppad kille tryckte upp en svart tygpåse under näsan på mig när jag skulle kliva på tunnelbanan i Ropsten med ett glatt utrop i stil med ”En Lidingö Tidning? En alla hjärtans dag-present i förskott, HEHE” – och notera att det var ett ovanligt konstlat ”HEHE”.
Det är ju kul att folk är engagerade.
Nåväl, påsen i fråga innehöll dels en tidning (förstås), ett reflexband, en liten nyckelring och – trumvirvel – en liten påse med tre stycken geléhjärtan. En helt vanlig fryspåse, alltså. I största enkelhet. Det såg nästan naket ut. Fastän tanken var god kunde jag inte låta bli att tycka att det hela bara var sorgligt. I den där plastpåsen fanns det liksom bara förhoppningar om kärlek som aldrig blev sann.
Detta alla hjärtans dag. Jag vet inte om jag ska vara bitter och tycka att det bara är ett kommersiellt påhitt skapat för att prylhandeln ska kunna sälja på folk skit som man aldrig annars skulle köpa om det inte vore för den plötsliga present-till-min-andra-hälft-paniken som alltid uppstår. Och så tycker man att något fluffigt och övergulligt är bättre än ingenting, och så köper man det.
Jag och min respektive har en tyst överenskommelse om att fluff inte är någonting för oss – vi nöjer oss vanligtvis med vanligt soffmys, och det enda som ens är i närheten av att vara hjärtformat i det sammanhanget är väl typ lösgodiset – men jag har kompisar som alltid hypar kring det där. Som måste hitta någonting bra att ge bort. Som spånar på idéer flera veckor innan. Som bokar bord på dyra ställen. Som måste stressa ihjäl sig dagen innan för att styra ihop blomsterbud och specialbeställda chokladaskar. Stackars själar.
Vad säger man ens? ”Grattis på alla hjärtans dag?” Grattis till vad liksom?
Nej, jag fattar inte.
Not the way of seeing.